Den 5 december 1976 var det dags för det stora baskiska derbyt på San Mamés i Bilbao. I sin spelarbag hade Real Sociedads mittfältare José Antonio de la Hoz Uranga inte bara den vanliga utrustningen. Han smugglade också in den baskiska flaggan, Ikurriñan. Ett år efter Francos död var denna nationella symbol fortfarande förbjuden. De båda lagkaptenerna, José Ángel Iribar från Athletic Club och Inaxio Kortabarria från Real Sociedad, bar tillsammans in den baskiska flaggan och placerade den i mittcirkeln. Jublet på San Mamés visste inga gränser och gav genljud inte bara i Baskien utan också i Madrid. Fascisternas tid var förbi och i Baskien blev det lättare att andas. I Baskien har fotbollen och den nationella stoltheten alltid stått varandra nära. När den första baskiska regeringen bildades 1 oktober 1936 utsågs en f.d. centerforward i Athletic Club, José Antonio Aguirre, till president. Han tvingades gå i exil året därpå och levde utomlands till sin död 1960. Och under de långa mörka decennierna efter inbördeskriget var ändå fotbollen en källa till glädje i Baskien. Athletic Club vann ligan två gånger och cupen nio gånger under fascisternas regeringstid. Fortfarande har klubben från Bilbao fler cuptitlar än Real Madrid. Cupfinalen 29 juni 1958 spelades på Santiago Bernabéu i Madrid. Hemmalaget med Alfredo Di Stéfano i spetsen hade redan vunnit Europacupen tre gånger i rad och skulle komma att upprepa bedriften ytterligare två år. Men denna kväll blev de vita eleganterna besegrade av lejonen från Bilbao som vann med 2-0. "Vi har kört över dem med elva bybor" utropade Athletics president Enrique Guzman. Bybor var ordet och den lokala förankringen har alltid varit viktig för de baskiska klubbarna. Athletic Club rekryterar först och främst sina spelare från provinsen Vizcaya medan Real Sociedad hämtar sina ungdomar från klubbarna i provinsen Guipúzcoa. Numera har dock
Den 5 december 1976 var det dags för det stora baskiska derbyt på San Mamés
I jämförelse med El Clásico hamnar det mesta i skuggan. Men såväl i Barcelona som i Madrid spelas också äkta derbymatcher mot de lokala rivalerna: Espanyol och Atlético Madrid. El Derbi Barceloní har genom åren dominerats rejält av FC Barcelona. Visserligen har Espanyol (som fram till 1995 stavades Español) eliminerat Barça på vägen fram till två av sina fyra cuptitlar. Men det var länge sedan: i semifinalen 1929 och i kvartsfinalen 1940. Enda gången lagen mötts i en cupfinal var 1957. Då vann FC Barcelona med matchens enda mål. Bland vinnarna fanns den legendariske Lazlo Kubala. Och förlorarna hade en minst lika legendarisk tränare: den f.d. målvakten Ricardo Zamora. Sedan fyra år tillbaka spelar Espanyol på en ny arena: Estadi Cornellà-El Prat. Med andra ord har El Derbi Barceloní nu en förstklassig inramning oavsett vilket av lagen som spelar hemma. El Derbi Madrileño får nog sägas vara en tyngre pjäs. Storebror Real bildades 1902 (som Madrid Football Club) och ett år senare grundades Atlético av tre baskiska studenter. Första derbyt spelades 1905 och slutade oavgjort: 1-1. Real Madrid vann 1956 - 1960 de fem första årgångarna av Europacupen. Men på hemmaplan var motståndet tufft. Både 1960 och 1961 fick Real se sig besegrade av sina ärkerivaler i den spanska cupfinalen. Totalt har lagen mötts i fem cupfinaler och bara en gång (1975) har Real vunnit – efter straffläggning. Atlético vann också 1992 och senaste triumfen kom i år. Att finalen vanns på bortaplan, dvs Santiago Bernabéu, gjorde ju inte saken sämre. Det var 14 år och 25 matcher sedan Atlético senast vann en derbyseger… Det har också funnits politiska förtecken i rivaliteten mellan de två stora klubbarna i huvudstaden. Medan Real sågs som Francos lag har Atlético haft sin traditionella supporterbas i södra Madrid, stadsdelar som dominerats av arbetarklass med
I jämförelse med El Clásico hamnar det mesta i skuggan. Men såväl i Barcelona som
Också Italiens tre stora fotbollsstäder – Milano, Turin och Rom – har var sitt lokalderby med stolta traditioner. De heta känslorna runt dessa matcher lever vidare generation efter generation. F.C. Internazionale Milano – dvs Inter – bildades 9 mars 1908 efter en utbrytning från Milan Cricket and Football Club (numera A.C. Milan). Dispyten gällde inställningen till utländska spelare. Trots att klubbens namn då var allt annat än italienskt ville Milan hålla en strikt nationell profil. Den första derbymatchen spelades 18 november samma år - lustigt nog på schweizisk mark. Finalen i Chiasso Cup slutade med seger för Rossoneri (Milan): 2-1. Det målrikaste derbyt någonsin kom att avgöras 6 november 1949. Tre svenskar fanns på planen: Gunnar Nordahl, Nils Liedholm och Gunnar Gren. Efter tjugo minuter var ställningen 4-1 till Milan. Både Nordahl och Liedholm fanns bland målgörarna och Gren briljerade med lysande framspelningar. Men när slutsignalen kom befann sig Gre-No-Li på den förlorande sidan. Inter hade vänt matchen och vann med 6-5. Derby della Madonnina har fått sitt namn efter den lilla staty av Jungfru Maria som finns högst upp på den magnifika katedralen. Fotbollens helgedom är San Siro vars officiella namn sedan 1980 är Stadio Giuseppe Meazza. Där har båda klubbarna spelat sedan Inter flyttade in 1947. Milans supportrar håller till i Curva Sud och Inters i Curva Nord. Och det är inte bara på planen som det är en prestigefylld kamp under derbymatcherna. Kurvorna utmanar varandra med tifon som är mer uppfinningsrika och praktfulla än någonsin annars. I den totala statistiken är det mycket jämnt: 81 segrar för Milan och 77 för Inter (62 oavgjorda). Men i Serie A-matcherna har Inter övertaget: 67 – 60 (52 oavgjorda). I Turin går derbyhistoriken ännu längre tillbaka. Också här var det en utbrytning som la grunden till mer än hundra års
Också Italiens tre stora fotbollsstäder – Milano, Turin och Rom – har var sitt lokalderby
För en äkta fotbollssupporter är det derbymatcherna som bjuder på den största glädjen – och den värsta plågan… Hur än säsongen slutar finns det inget viktigare än att vinna matcherna mot de lokala rivalerna. Då känns det skönt att kunna gå med huvudet högt - på jobbet, i skolan, på sta’n och på krogen. Men efter en förlust är livet tungt – enda trösten är att det snart kommer en ny derbymatch… Englands tre stora fotbollsstäder – Manchester, Liverpool och London – har var sitt anrikt lokalderby: ”If you ain’t seen them you ain't seen nothin' yet…”. The Manchester Derby spelades för första gången 12 november 1881 – mellan Newton Heath (sedermera United) och St. Marks West Gorton (Citys föregångare). Det röda laget (som då var gulgrönt) vann med 3-0. Fram till andra världskriget var det många supportrar som följde båda lagen – varannan lördag på Old Trafford och varannan lördag på Maine Road. Nu för tiden är det antingen The Theatre of Dreams eller Etihad Stadium som gäller i Premier Leagues metropol – om det inte är derby förstås… Peter Schmeichel har ett svårslaget rekord för The Manchester Derby. Han spelade åtta säsonger med United utan att förlora en enda derbymatch. Och när han senare i karriären spelade en säsong med City blev det hemmaseger på Maine Road och oavgjort på Old Trafford. Totalt leder United statistiken med 69 – 46 (50 oavgjorda), Det är bara i ligacupen som City har ett knappt övertag. Över till den historiska huvudstaden i engelsk fotboll: Liverpool. Med totalt 27 ligatitlar för Liverpool och Everton är naturligtvis The Merseyside Derby en tung pjäs - trots att ingen av klubbarna ännu lyckats vinna Premier League. I september 1891 lämnade Everton Anfield och klubbens finansiär bryggeriägaren John Houlding bakom sig i vredesmod. ”King John” startade
För en äkta fotbollssupporter är det derbymatcherna som bjuder på den största glädjen – och
Av alla tunga ligamatcher i Europa står en i särklass: El Clásico. Näst efter Champions League-finalen drar den också störst TV-publik av alla klubbmatcher. Den första matchen mellan Real Madrid och Barcelona spelades 13 maj 1902 på Hipódromo i Madrid. Det blev bortaseger med 3-1 och en av målgörarna var Barças grundare, schweizaren Joan (Hans) Gamper. Semifinalen i Copa del Rey 1916 var den första officiella El Clásico-drabbningen. Det krävdes fyra matcher för att kora en segrare. Efter att lagen vunnit var sin hemma-match slutade den tredje matchen oavgjord: 6-6. Den fjärde matchen vann Real Madrid med 4-2. Men redan då var dramatiken stor. Barças spelare lämnade planen efter 83 minuter i protest mot att domaren godkänt ett mål som enligt dem föregåtts av offside. Barcelona har som motto ”mer än en klubb” och rivaliteten med Real Madrid har genom åren handlat om betydligt mer än fotboll. När Barças spelare 1936 var på turné i USA och Mexiko mördades klubbens president Josep Suñol av den fascistiske kuppmakaren Francos soldater. Hälften av spelarna i laget sökte asyl utomlands. I ärlighetens namn ska dock sägas att inte heller Real Madrids president Rafael Sánchez-Guerra gick fri från fascisternas förföljelser. Han fängslades men lyckades fly till Frankrike där han ingick i exilregeringen. Under Franco-diktaturens mörka år vajade katalanska flaggor stolt och trotsigt på Camp Nous läktare – särskilt när det var dags för El Clásico. Och att Real Madrid lyckades sno åt sig femtiotalets störste spelare, argentinaren Alfredo Di Stéfano, mitt framför näsan på Barcelona bidrog förstås med bensin till brasan. Övergångar direkt mellan klubbarna har aldrig setts med blida ögon av supportrarna. Bland de mer kända spelarna som gått från Barça till Real Madrid märks Bernd Schuster, Michael Laudrup och Luís Figo (minns ni grishuvudet på Camp Nou?). Och övergångar åt andra hållet
Av alla tunga ligamatcher i Europa står en i särklass: El Clásico. Näst efter Champions
I oktober 1963 toppade Liverpool-bandet Gerry and the Pacemakers för tredje gången den engelska singellistan. Och sången som klättrade högst upp på listan hade faktiskt hela arton år på nacken. ”You’ll Never Walk Alone” skapades 1945 för musikalen Carousel av herrarna Richard Rodgers (musik) och Oscar Hammerstein (text). Topplaceringen varade i fyra veckor men hos The Kop på Anfield bet sig sången fast. Det påstås att Gerry Marsden bäddade för succén genom att ge Liverpools legendariske coach Bill Shankly en tape redan på sommaren 1963. Klubbens röststarka supportrar brukade sedan länge sjunga med när singellistan presenterades i högtalarna på Anfield. Men när You’ll Never Walk Alone ramlade ut ur listan fortsatte The Kop envist att sjunga sången – högtalare eller ej… Femtio år senare spelas – och framför allt sjungs - You’ll Never Walk Alone inte bara på Anfield utan på arenor runt om i världen. Bland de mer kända klubbarna som tagit till sig sången hittar vi Celtic, Borussia Dortmund, Feyenoord, Club Brugge, Borussia Mönchengladbach, St. Pauli och Twente. Med Erik Nivas ord har denna sång ”på ett plan slutat att handla om en enda klubb och i stället kommit att gälla hela fotbollsvärlden. Det här är vår officiella, allmänt erkända nationalsång.” Själv har jag under de två senaste säsongerna hört sången sjungas av ”Die Gelbe Wand” på Westfalenstadion inför seriefinalen mot Bayern München och av The Kop inför The Merseyside Derby mot Everton. Snacka om allsång - gåshud är bara förnamnet… Nu är jag nyfiken på hur det låter på Celtic Park, De Kuip, Jan Breydelstadion, Borussia-Park, Millerntor och De Grolsch Veste – någon som vill hänga på? Det krävs förstås lite uppvärmning – här kommer texten: When you walk through a storm Hold your head up high And don’t be afraid of the dark At the end
I oktober 1963 toppade Liverpool-bandet Gerry and the Pacemakers för tredje gången den engelska singellistan.
På söndag spelas drömfinalen i Confederations Cup på Maracanã, den mest magiska av alla världens fotbollsarenor. I Rio ska värdnationen Brasilien mäta sina krafter med de regerande spanska världsmästarna. Visserligen har duon Neymar da Silva Santos Júnior och Frederico Chaves Guedes (mer kända som Neymar och Fred) bjudit på fotbollskonst av högsta klass, men det finns ändå frågetecken kring ”A Seleção Brasileira”. Bakåt har det svajat betänkligt vid åtskilliga tillfällen. ”La Roja” har visat att tandemparet Xavi/Iniesta ännu inte passerat sitt bäst före-datum. Och med Fernando Torres i nygammal form och en sylvass Jesús Navas kan spanjorerna kanske skjuta de brasilianska segerdrömmarna i sank. Förlorarna i söndagens final kan hur som helst trösta sig med ett intressant historiskt faktum. Det lag som vunnit Confederations Cup har nämligen aldrig lyckats upprepa segern vid VM-turneringen året därpå. Brasilien vann Confederations Cup 1997, 2005 och 2009 och Frankrike tog hem turneringen 2001. Att vinna denna turnering verkar vara ett olycksbådande omen… Båda finallagen kunde ta sig vidare efter dramatiska semifinaler. Uruguay och särskilt Italien har imponerat och ser ut att kunna ta sig långt i nästa års VM. Dock gäller det först att kvala in, något som Uruguay har en hel del problem med. I VM-sammanhang väger traditionerna tungt och det är ingen slump att alla fyra nationerna i semifinalerna är tidigare världsmästare. Och när det blir dags för allvar nästa år vill säkert Argentina och Tyskland ha ett ord med i laget. På tal om Tyskland har vi ju också kvalspelet och våra egna VM-drömmar att tänka på. Fredag 6 september är det dags för nästa ödesmatch när Irland tar emot på Aviva Stadium. Vi har ett fantastiskt arrangemang kring matchen: direktflyg Jönköping – Dublin t.o.r. och två nätter på 3*** hotell inkl. frukost. Uppladdningen äger rum på klassiska The Baggott Inn,
På söndag spelas drömfinalen i Confederations Cup på Maracanã, den mest magiska av alla världens
Första helgen i augusti bjuds det på rejält fotbollsgodis i London. När Emirates Cup går av stapeln för sjätte gången har värdarna Arsenal skickat inbjudningskort till Napoli, Porto och Galatasaray. Och den något originella poängsättningen bäddar för offensiva satsningar: tre poäng för vinst och ett poäng för oavgjort är vi ju van vid – men här blir det också ett poäng för varje mål… För tränarna är turneringen en chans att pröva nya spelidéer och för spelarna gäller det att knipa en plats inför säsongsstarten. Samtliga fyra klubbar är klara för Champions League och konkurrensen om platserna i startelvorna är stenhård. En särskild eloge ska Arsenal och Arsène Wenger ha: för sextonde året i rad blir det spel i Champions League – även om det denna gång inleds med en play off-match. Och med Wengers erkända förmåga att vaska fram nya guldkorn blir det spännande att se vilka nyförvärv som presenteras i Emirates Cup. Napoli knep andraplatsen i Serie A och Edinson Cavani blev skyttekung med sina 29 mål. Kommer klubben att lyckas behålla honom eller kommer han att ersättas – kanske rentav med vår egen Zlatan? Ingen annanstans är passionen för fotboll så stark som i Neapel. När det blir mål på Stadio San Paolo ger t.o.m. seismograferna utslag - som för en mindre jordbävning… Porto tog sin tredje raka ligatitel och det är bara två år sedan klubben vann Europa League. I en spelartrupp med gott om brassar är det två andra latinamerikaner som lyser starkast: den argentinske lagkaptenen Lucho González och den colombianske skyttekungen Jackson Martínez, även kallad ChaChaCha. År 2004 vann Porto Champions League med Mourinho som coach. Nu finns det förhoppningar om att tioårsjubiléet ska firas på bästa möjliga vis. Kommer ni håg Turkiets färgstarke förbundskapten från EM 2008? Nu är Fatih Terim tillbaka
Första helgen i augusti bjuds det på rejält fotbollsgodis i London. När Emirates Cup går
Alexander Chapman Ferguson tog över Manchester United 6 november 1986. Då hade klubben vunnit fjorton titlar på 106 år. I spelartruppen ingick ett antal halvt nedsupna och tämligen träningsovilliga individer. Det fanns med andra ord ett och annat att ta itu med… Det dröjde knappt fyra år innan Ferguson fått ordning på torpet och kunde fira sin första titel med The Red Devils: segern i FA-cupen 17 maj 1990. När Sir Alex nu tackar för sig efter drygt 26 år vid rodret har han lett klubben till totalt 26 titlar i Premier League (13), FA-cupen (5), Ligacupen (4), Europacupen/Champions League (2), Cupvinnarcupen (1) och FIFA Club World Cup (1). Till detta kommer tolv ”en match-titlar”: Community Shield (10), UEFA Super Cup(1) och Interkontinenalcupen (1). Inget dåligt facit för verktygsmakarlärlingen från Govan i Glasgow som under sin tid på skeppsvarvet hann med att leda en vild strejk. Vem kunde då ana att denne hetlevrade yngling skulle göra Manchester United till Real Madrids rival som världens rikaste fotbollsklubb… Sir Alex sammanfattar sin långa resa så här: ”Jag är själv övertygad om att den eventuella framgång jag har haft med att hantera människor, särskilt när det gäller att bygga upp en kultur av lojalitet och hängivenhet i de lag jag har tränat, till stor del beror på min uppväxt bland arbetande människor i Clydeside”. Bland de arbetande människorna på varven i Clydeside fanns även David Moyes senior. Han bodde med sin familj på andra sidan floden Clyde, i utkanten av Partick, och hade en son: David Moyes junior. Också David Moyes jr kommer att göra den långa resan från Clyde till Old Trafford. På vägen har han stannat till i Liverpool lite drygt tio år. Med jämförelsevis små resurser har David Moyes gjort storverk i Everton. När han lämnar klubben har de för andra året
Alexander Chapman Ferguson tog över Manchester United 6 november 1986. Då hade klubben vunnit fjorton titlar
Den mest populära destinationen för våra resenärer är Milano. Det är ett bra val. Ingen annan stad har kunnat hylla segrarna i Europacupen och Champions League så många gånger. Milan var först ut redan 1963 och den senaste av de totalt tio titlarna stod Inter för 2010. Och inte nog med det - lägg därtill sammanlagt fem segrar i Interkontinentalcupen och var sin titel i FIFA Club World Cup för de två stora klubbarna från mästarnas stad. Allra hetast är stämningen på Stadio Giuseppe Meazza (eller San Siro som Milan-fansen hellre säger) när de lokala giganterna möts i Derby della Madonnina. I Curva Sud är det Brigate Rossonere som står för mäktiga tifon och i Curva Nord svarar Inters fans med samma mynt. I Milano kan finsmakarna också njuta av mer än fotboll. På Ristorante Novecento (Via Carlo Ravizza 13) hänger ofta en och annan rödsvart spelare. Och om sympatierna ligger åt andra hållet kan hungern stillas med en rejäl argentinsk biff på Javier Zanettis restaurang El Gaucho (Via Carlo D'Adda 11).
Den mest populära destinationen för våra resenärer är Milano. Det är ett bra val. Ingen
