Neapel: en mix av Rom och Rio, kryddad med världens bästa pizzor. Utsikten över Neapelbukten är svindlande vacker där staden ligger vid foten av Vesuvius. Ute i havet avtecknar sig Capris taggiga silhuett. Men på gatorna växer sophögarna dag för dag.
Befästningar, kyrkor och palats vittnar om Neapels öden under många sekler. Och i de trånga gränderna tycks tiden ha stått stilla. Samma svarta gatstenar har trampats i tusentals år av människor som arbetat, älskat, kämpat och drömt.
Trafiken står också stilla – åtminstone nästan. I det skenbara kaoset masar sig bilarna fram: i bästa fall meter för meter. Oftast är det decimeter för decimeter.
Jag är i Neapel för att se fotboll: Napoli – Lazio. Alltid en het match men denna säsong också en toppmatch. Napoli är trea och Lazio femma.
Stadio San Paolo ligger i utkanten av Neapel och vad jag sett av trafiken gör att jag stryker taxi eller buss som transportmedel. Men det ska finnas en metrolinje från järnvägsstationen och ända ut till arenan. För säkerhets skull kollar jag upp saken kvällen innan.
På perrongen är det svart av folk. Plötsligt kommer ett meddelande: nästa tåg är försenat. Inte fem eller tio minuter utan drygt en timme. På några sekunder töms perrongen. Alla rusar tvärs över spåren och klättrar upp på perrongen på andra sidan. Neapel, Neapel…
Jag startar tidigt på söndagsmorgonen och som tur är fungerar allt. I metron finns det gott om poliser och biljettkontrollanter och massor av supportrar. Stämningen är förväntansfull och lite nervös: är det verkligen sant att Napoli på allvar slåss om en Champions League-plats och kanske t.o.m. kan vinna Scudetton? För bara några år sedan spelade klubben i Serie C. Det är drygt tjugo år sedan Maradonas mirakel frälste Napoli men minnena av storhetstiden lever kvar.
Ute vid Stadio San Paolo är det varmt och naturligtvis lätt kaotiskt. Efter åtskilligt letande och dubbla passkontroller hittar jag min plats. Det är drygt en timme kvar till avspark men arenan är redan så gott som fullsatt. Bara bortasupportrarnas sektion gapar tom. Efter en incident för några år sedan är bortafansen portade vid matcherna mellan Lazio och Napoli. Det gigantiska nätet som hänger ner över den öde sektionen kommer inte att fånga några fula fiskar idag.
Ett besök på Stadio San Paolo är en resa tillbaka till sextiotalet. Hit har inte elektroniken hittat. Ingen jumbotron, inga resultattavlor och inte ens en matchklocka. Reklambudskapen presenteras på hackigt rullande skyltar som synkats ihop med varandra lite halvt om halvt.
Men på läktarna är det fest. Gamla och unga, gott om barnfamiljer. Alla vill bli fotograferade på denna fotbollens helgedom och kamerorna vandrar runt.
När matchen börjar är det Lazio som kontrollerar händelserna. Deras försvarsspel är bättre organiserat och deras attacker är vassare. När Mauri efter en halvtimme gör 0-1 är det välförtjänt. Men upplevelsen är märklig: en knäpptyst arena, elva jublande Lazio-spelare och en domare som pekar på mittpunkten. Som att titta på TV med ljudet avstängt.
Det blir halvtidsvila och gammelgubben på raden framför reser sig mödosamt, stödd på sin käpp, för att räta på ryggen. Barnen får smörgåspaket och de lite äldre tömmer småflaskor med kaffelikör i snabb takt. Min bänkgranne ger lugnande besked: ”Var inte orolig – vi är alltid bättre i andra halvlek”.
Men när Lazio gör sitt andra mål börjar jag tvivla. Det vore i alla fall kul om Napoli gjorde ett mål tänker jag i mitt stilla sinne. Och jag blir snart bönhörd. Det tar bara fyra minuter innan Napoli reducerar och Stadio San Paolo exploderar.
Den sista halvtimmen bjuder på allt. Napolis store hjälte, Il Matador Cavani, nickar in kvitteringen. Därefter får Lazio ett mål bortdömt. T.o.m. från läktaren är det uppenbart att bollen studsar innanför mållinjen men domarteamet lyckas missa detta. En slags rättvisa skipas när Napoli strax därpå gör självmål. En ung napolitanska vid min sida stönar tyst: ”Incredibile”.
Med knappt tio minuter kvar dras Cavani ned i straffområdet. Det blir rött kort för Biava och Il Matador tar själv hand om straffsparken. På Stadio San Paolo försjunker publiken i bön eller blundar kanske helt enkelt för att de inte vågar se vad som ska hända. Cavani håller nerverna i styr och Napoli är ifatt ännu en gång.
Det är varmt nere på planen och spelarna börjar bli utmattade, både fysiskt och mentalt. Känslosvallet på läktarna tar också på krafterna. Det lilla vi har kvar får fullt utlopp två minuter före full tid. Cavani – vem annars – lyfter bollen över den utrusande Muslera och bollen seglar in i mål ackompanjerad av ett vrålande publikhav.
Gammelgubben på raden framför far upp som en raket och svingar käppen i luften samtidigt som han gör High Five med en annan åldring. Stadio San Paolo jublar, skrattar och gråter i en gigantisk lyckostorm.
Efter slutsignalen sjunger drygt 57 000 segerrusiga åskådare Napolis hymn och jag ryser mitt i vårvärmen. En hes småbarnsfar ler mot mig och väser: ”Bravissimo!”. Och min bänkgranne sammanfattar vad vi just upplevt: ”Vad var det jag sa – vi dör aldrig”.
Jag tror hans ord gäller för både Napoli och Neapel.