Neapel: en mix av Rom och Rio, kryddad med världens bästa pizzor. Utsikten över Neapelbukten är svindlande vacker där staden ligger vid foten av Vesuvius. Ute i havet avtecknar sig Capris taggiga silhuett. Men på gatorna växer sophögarna dag för dag. Befästningar, kyrkor och palats vittnar om Neapels öden under många sekler. Och i de trånga gränderna tycks tiden ha stått stilla. Samma svarta gatstenar har trampats i tusentals år av människor som arbetat, älskat, kämpat och drömt. Trafiken står också stilla – åtminstone nästan. I det skenbara kaoset masar sig bilarna fram: i bästa fall meter för meter. Oftast är det decimeter för decimeter. Jag är i Neapel för att se fotboll: Napoli – Lazio. Alltid en het match men denna säsong också en toppmatch. Napoli är trea och Lazio femma. Stadio San Paolo ligger i utkanten av Neapel och vad jag sett av trafiken gör att jag stryker taxi eller buss som transportmedel. Men det ska finnas en metrolinje från järnvägsstationen och ända ut till arenan. För säkerhets skull kollar jag upp saken kvällen innan. På perrongen är det svart av folk. Plötsligt kommer ett meddelande: nästa tåg är försenat. Inte fem eller tio minuter utan drygt en timma. På några sekunder töms perrongen. Alla rusar tvärs över spåren och klättrar upp på perrongen på andra sidan. Neapel, Neapel… Jag startar tidigt på söndagsmorgonen och som tur är fungerar allt. I metron finns det gott om poliser och biljettkontrollanter och massor av supportrar. Stämningen är förväntansfull och lite nervös: är det verkligen sant att Napoli på allvar slåss om en Champions League-plats och kanske t.o.m. Scudetton? För bara några år sedan spelade klubben i Serie C. Det är drygt tjugo år sedan Maradonas mirakel frälste Napoli men minnena av storhetstiden lever kvar. Ute vid Stadio San Paolo är
Neapel: en mix av Rom och Rio, kryddad med världens bästa pizzor. Utsikten över Neapelbukten